Ett brutet löfte

Ja. Jag skulle ju inte starta en blogg. Det är ju så fult. Ordet menar jag. Ett inneord påhittat av gamla översittarjournalister som vägrar inse att håren börjar bli gråa och försöker vara lite unga och hippa. Det är vad jag tror i alla fall. Varför måste alla företeelser som sker på Internet få ett eget ord? Och bara för det så kommer jag inte på några bra exempel på varför det inte behöver vara så. Hursomhelst, jag var helt överens med mig själv att jag inte skulle delta i den här innegrejen som har blivit kvällstidningarnas och skvallerblaskornas gottepåse. Typ Blondinbella. Fast hon är ju smart på sitt vis. Hon vill ju bli rik och berömd, och det verkar som att hon är påväg att lyckas. Stackars sate. Men det finns ju andra ägg.

Alla ska ju ha en blogg nuförtiden. Man skriver om sitt bilintresse, ”sin” hockeyklubb, mode mode mode (gah! häng mig), sin guldfisk, sina strumpor, eller något annat meningslöst tidsfördriv eller i-landsproblem. Det jag stör mig mest på är att många praktiserar en massiv reklamkampanj för att locka fler läsare till just deras meningslösheter. Man skriver kommentarer i andras bloggar av mer eller mindre spamkaraktär där man hänvisar till sin egen blogg, man mailar, skriver på MSN, Facebook, you name it, they fuck it. Själv har jag aldrig orkat följa en enda blogg. Inte ens bland mina vänner. Delvis lathet, delvis den här avertionen jag känner mot det.

 

Så vad hände då?

Låt mig ta det från början. Sedan några år tillbaka har jag en liten tradition för mig själv att under bestämda dagar i februari köpa ett exklusivt skrivblock börja på en ny dagbok och gå ut på stan för mig själv och se på människorna, miljön och min omgivning. Se vad folk gör och hur allt ser ut. Liksom ta en paus och bara observera och reflektera över omgivningen och se sånt som man annars aldrig bryr sig om. Lägga märke till detaljer som alltid finns där och som kanske är lite konstiga egentligen, men som man inte finner mödan värt att fundera över, och till slut glömmer bort. Öppna ögonen lite extra.

I år gjorde jag inte detta. Jag glömde halvt bort det, fast mest orkade jag inte. Och jag kände ingen ångest över det heller. Förut brukade jag smått planera detta och dels känna fasa över hur snabbt vissa saker förändras och dels känna en slags uppgivenhet över hur vissa saker aldrig tycks förändras.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka mig själv. Kanske har jag på något vis ändå gett upp mitt tänkande och fastnat i mönster fastän jag tror motsatsen. Som en undermedveten försvarsmekanism för att jag inte ska gå under av mina egna tankar. Kroppen (och sinnet) är ju en ganska smart konstruktion. Eller så är det kanske tvärtom. Att jag faktiskt har blivit bättre. Mår bättre. På riktigt. Efter alla dessa år.

Efter den här traditionsmissen, en av få som jag faktiskt uppskattade och som kändes meningsfull, så tänkte jag att det är väl lika bra att gå hela vägen nu. Det kanske är dags ta tjuren vid hornen, sätta på den ordentligt och beträda ohelig mark. Ordet blogg finns i alla fall inte någonstans i länken. Nu är jag här. Och inget dramatiskt tyck ha hänt i mitt liv.

 

(Jo, jag såg att jag talar mot det jag skrev i början. Nu har jag ju en blo… jag menar, registrerat mig på en fin gratissida där man kan skriva lite grand så andra intresserade kan se vad man pysslar med och tycker och tänker om ditt och datt.)

 

Det här är ett litet steg mot ett.. hrm, ja, lite större personligt webbprojekt som ska kicka igång till våren är det tänkt. Om jag orkar få ihop allting. Det är tur att våren kommer sent i Norrland. Så det här blir en kostnadsfri, väldigt oväntad och mycket förtida provsatsning på vad som var planen. Det låter säkert större än vad det är.

 

Och just där insåg jag att jag aldrig kommer få till dramaturgin och språket ordentligt så att folk finner det någorlunda intressant att läsa. Det blir bara en massiv samling platt och rak text om… ja, vad då?

Djupet kanske. En studie i hur man dyker riktigt långt ner i detaljer som ingen tycks bry sig om, eller ett för många trivialt ämne, där ord, känslor och tankar gör sikten så dålig att man inte vet vart man är påväg. Vi ses i tankegrumlet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: